Nathalie Silén

Nu är jag i vecka 14 och jag mår hur bra som helst! :)

Jag har inte mått dåligt alls under hela tiden, mått illa då alltså. Visst nån gång ibland men absolut inte så man ska klaga. Vet att det finns dom som har det jätte jobbigt så att må illa nångång ibland är inget värt att nämna.

Det som jag dock märker av är mitt humör. Jag har inget tålamod kvar och tänder till för minsta lilla grej, och stör mig på allt!! Saker som jag inte stört mig på innan kan nu göra så jag vill mörda nån.

Trött är jag också. Dock börjar det bli bättre men är fortfarande sjukligt trött på kvällarna.. Och jag flåsar som en ko så fort jag ska göra nått. Igår klippte vi gräset, Pär körde åkgräsklipparn och jag tog handklipparn och klippte där han inte kom åt (runt buskar osv). Och fyyyy faaaan! Höll på dö tror jag. När jag trodde att jag var nästan klar kom Pär "ska du inte klippa klart på framsidan?" (Då hade jag glömt där grillen stog) Var så jag ville sätta mig ner och grina! Haha "jag orkar inteeeee.."


Det jag dock haft problem med är blödningar. Även fast det är väldigt vanligt har dom skrämt livet ur mig och fått mig att bryta ihop och böla som ett barn vare gång. Var in på en koll första gången det hände och allt såg bra ut. Men sen kom det fler blödningar. Men jag försökte att inte tänka på det, "sålänge det inte störtblöder länge så är det ingen fara" tänkte jag om och om igen. Tänkte dock höra med min barnmorska om ett till vul (vaginalt ultraljud) när jag skulle till henne. Jag ville se att allt var bra innan man började berätta för folk. Men när den dagen kom kände jag mig lugn och frågade inte ens. Allt känndes bra och jag nöjt av att vara gravid! Tills hon skulle göra cellprov (man ska ju göra det året man fyller 23 och jag hade inte gjort). "Ja jag ser att du blöder lite." "Näe, jag kan inte ta provet, det är för mycket blod." VAA? Fattade ingenting? Blödde ju inget alls när jag kom dit?
Kände hur klumpen i halsen växte men bm sa åt mig att inte oroa mig, men fortsatte det att blöda skulle jag ringa till gyn. Gick ut därifrån och tårarna bara tröck sig på. Kom till bilen och släppte ut allt! Tårarna bara sprutade på mig! För en timme sen var jag lyckligast i världen och nu sitter jag här och vet inte alls vad som händer. Ringde till gyn direkt! Vägrade vänta och se om det slutade.

Fick en tid samma dag. Ännu engång satt man i väntrummet. Läkarn kommer (tjej den här gången, sköönt!). Hon börjar undersöka sedan gör hon ett vul. Och hon har skärmen vänd mot sig så jag ser ingenting!! Tar jättelång tid för henne också. "Jag är inte så duktigt med dom här maskinerna". Visst tänkte jag! Tänkte att hon bara skulle komma på nått bra att säga, att nu är det kört! Hon såg så allvarlig ut. Men efter ett tag så börjar hon flina och vänder skärmen. Där ligger h*n, en bebis! Inte bara en klump som jag förväntat mig utan en riktig bebis med ben och armar, som ligger och vinkar! Hjärtat såg man hur tydligt som helst! Lättnaden jag kände då alltså! Pyret mår bra, min älskade bebis mår bra <3